1 mars, vårmånad och fiskepremiär! Ännu en gång
är det dags att plocka fram fiskespö och drag, fylla upp termosen
och bre ett gäng mackor, och hoppas på en isfri premiärdag.
Numera är jag dock inte riktigt lika taggad som för några
år sedan, då va man på tårna redan fjorton dagar innan
den förste.
Jag minns tydligt hur jag bläddrade febrilt i almanackan och tyckte att
tiden seeegade sig fram. Spön, drag och tubflugor kollades och dubbelkollades,
allting förbereddes minutiöst. Dagen D ringde klockan vid halv fem,
fast då va jag redan vaken förståss. Och fick jag inget på
premiärdagen hängde jag med öronen och undrade vad som gått
fel. Men nu är det inte fångst till varje pris som gäller,
utan det är mer den sociala biten, och att träffa gubbarna igen,
känna på spöet och bara det faktum att säsongen har startat
känns bra. Okey, okey en eller två knallblanka öringar sitter
ju inte fel, det ska erkännas.
För övrigt så har kraftverken i Lagan som bekant bytt ägare,
numera ägs dom av Norska statkraft, om det betyder något för
fisket och vattenföringen det vet jag inte, kanske har norrmännen
mer förståelse för laxfiske än tyskarna, vad vet jag.
Jag hoppas i alla fall att dom lägger ut den preliminära vattenföringen
på nätet så snart som möjligt.
En röjning av döda träd längst Lagan ligger högt
på priolistan, och Laholms Laxfiske har lyft frågan och kollar
nu upp möjligheterna att lösa problemet.
/ Skitfiske
Det slog mig häromdagen att det inte alltid varit så att jag
gillat fiske eller fiskar, men att det nog legat i generna trots allt. Det
va ju klart spännande när farsan och morbror Lennart på sextiotalet
kom hem från lilla tjärby sjö och radade upp 18 stendöda
gäddor på gräsmattan. ( jo, på den tiden slog man ihjäl
allt man fick upp). Eller när morsan en morgon till sin fasa hittar en
jätteål i badkaret efter farsans nattfiske.
Jag kommer också ihåg ett tillfälle när min fisketokige
far hade varit och fiskat skrubba och lagt fångsten i vasken. Någon
av fiskarna sprattlade till, och farsan tyckte att jag skulle slå ihjäl
den, vilket jag tyckte va mycket otrevligt.
Eller när mina söner började att meta abborre, huuh måtte
dom inte få något så att jag måste kroka av och slå
ihjäl någon sprattlande abborre med giftiga taggar o så.
Men mina böner hjälpte inte, dom drog borre efter borre, och jag
fick bita ihop o kroka av o dräpa abborrar på löpande band
med iskall blick. Jag ville ju inte överföra min skräck till
sönerna.
Nu släppte som väl va mitt obehag med tiden och numera dräper
jag både lax och öring utan dessa betänkligheter. Dessutom
upptäckte jag alla bieffekterna med att va fiskeintresserad, plötsligt
va det inga problem att gå upp i svinottan, tvärtom, soluppgång
vid Lagan när dimman stiger från vattnet och kungsfiskaren pilar
under grenarna i sin exotiska blågröna fjäderdräkt, det
hade jag inte upplevt innan fiskeintresset grep tag i mig.
Och det faktum att jag haft ett laxförande vattendrag mitt framför
näsan i alla dessa år utan att ha en aning, eller i alla fall utan
att bry mig verkar nu som helt befängt.
Nu däremot värdesätter jag Lagan och fisket här till fullo,
och hoppas att även denna säsong få tampas med silverblanka
laxar.
Och det kan hända när som helst, det har fångats lax i både
Ätran och Stensån. Då brukar det inte va långt kvar
till att en Laganlax synar land.
/ Skitfiske
Maj är den tiden jag anser vara den bästa för laxfiske,
fisket nu är riktigt spännande, och om det hugger så är
det oftast blank, stark och stor fisk. Och vid det här laget har besorna
letat sig ut i havet för att äta upp sig och ska förhoppningsvis
komma tillbaka till ån större och fetare än sist.
Men att lyckas fånga en majlax är inte så lätt, dom
står inte tätt i ån precis.
Teorierna är många om var man ska fiska efter den efterlängtade blanklaxen. Min är att dom första laxarna har bråttom upp i ån och tar sig så långt dom kan, dvs. upp till gröningen. Därför är det en god ide att "scanna" av gröningen när man har tillfälle. Årets första fiskar kom upp där.
Jag själv jagade min första majlax ett antal år innan
det lyckades. För några år sedan tappade jag till min fasa
två stycken laxar i maj, på samma dag! Jag stod på gröningen
och la ut några långa kast mot den kluvna stenen på andra
sidan, det satt en tunaspinnare i änden på linan… plötsligt
sög det tag i linan, jaa där satt den! MAJLAX!! Och den kändes
riktigt stor, säkert en tia!
Fisken bökade runt och tycktes inte bry sig så mycket om att det
satt en spinnare i käften på den. Spöet stod i en djup båge,
fisken krängde och drog, …sprätt.. och så var den fisken
borta, anticlimax! Med tom blick stirrar jag på tunaspinnarens krok
som var totalt uträtad. Det är ju själva f.. när man väl
får på en majlax så släpper den.
Men jag fiskade vidare, visst, filmen gick i skallen på mig, jag kanske
tog den lite hårt, eller va det för löst? … eller va
jag för ivrig?
Någon timme senare stod jag där med böjt spö igen, den
andra majlaxen på samma dag hade huggt! Nu jäv… skulle den
upp! Fisken ser fin ut när den drar iväg över mot andra sidan
och visar sin blanka sida mot ytan, mmm blanklax. Tjugo sekunder senare står
jag där med tom blick igen, den släppte! Den bara släppte!
Nu packade jag ihop grejorna och åkte hem.
Det blev ingen majlax det året heller, men det blev en 11-kilos den
5 juni som tröst.
/ Skitfiske