Laxfeber ,laxsjukan, laxvirus eller rätt o slätt LAXFISKE, vad är det som gör just laxfiske så oerhört beroendeframkallande? Vad är det som gör att man bara "inte hinner" dricka upp hela koppen morronkaffe innan man måste iväg? Vad är det som gör att man tycker att det helt ok med en regnig sommar, bara för att då är det läge för laxen att gå upp i åarna?

Det kan ju inte va alla dom där hundratals, ja kanske tusentals kast man gör utan att det hugger. Och det kan ju inte va all den tid man lägger ner i regn o rusk stående utvadad i en å. Eller det faktum att man åker 100 mil till Norge för att fiska en vecka, och då menar jag att fiska en hel vecka, visst ,med undantag för någon timme sömn och lite käk, men för att komma hem utan att man ens haft ett hugg!!! Det måste vara något annat!
Jag tror att laxfisket har samma "trigger" som triggar ett spelberoende, dvs. nästa kast kan det hugga, och hugger det inte då så kan det ju hugga i nästa kast. Och skulle det då hugga , ja då är det ju jackpott! Och efter en jackpott blir man ju sugen på att "vinna" mer och mer…..

Vad är det då som avgör om man blir "torsk" på laxfiske? Kan man åka dit på det bara så där? Jamenar jag har ju inte varit fiskeintresserad förut. Okey, en o annan abborre har jag ju metat, men det har liksom inte varit min grej.

Det kan ju klart ha med gener att göra, min far Atte, var fanatisk fiskare som hade ord om sig att kunna fånga fisk " i ett vattenfyllt traktorspår" han fiskade öring, torsk, gädda ja kort sagt det mesta och inte minst "klommade" han ål under mörka höstnätter.
Smygfiske efter öring var nog hans specialitet, jag kommer ihåg att jag var med någon gång då det skulle fiskas öring i Krokån, efter att vi parkerat bilen tog vi oss till fots mot ån. Några meter innan åkanten intog farsan en smygande ställning, och fräste ett lågmält sssccchhhh……, öringen fick inte skrämmas, då gällde försiktighet kan jag intyga.

Atte och min kompis Mats J, numera Mats Wittlock hade ett speciellt förhållande, dom var lika fanatiskt fiskeintresserade, och gjorde många gemensamma fisketurer. Mats påminner mig ibland med ett leende om att jag på den tiden mer eller mindre idiotförklarade honom pga. hans idoga fiskande. Idag har jag betydligt lättare att förstå honom, nu har jag ju själv drabbats av denna s.k. Laxsjuka.

Jag minns väldigt tydligt dagen då jag drabbades, det var den 5 juni 2000 ca kl. 13.30, jag stod nedanför P-K Hall och kastade lite trött med en silverfärgad wiggler jag hade fiskat hela dagen, trampat ner i ett hål och vattenfyllt vänster stövel och var i stort sett på väg att ge upp.
DÅ SMALL DET PÅ EN FISK!!! I samma ögonblick förstod jag att NU hade jag en LAX på kroken, jag upplevde det som i ett töcken eller som i en dröm, det ryckte o drog i spöet som om det satt en galen hund i andra ändan. Håven , en alldeles ny och fin öringhåv den hade jag lämnat 15 meter bort! Och jag kunde inte förflytta mig, lite smått panikslagen insåg jag att den här fisken, min första lax, måste jag landa utan håv! Jag får bara inte tappa den!

Fisken var uppe och visade sig i all sin glans några gånger varvid nervositeten ökade efter varje gång. Det hela löste sig emellertid så att en förbipasserande man ropades in för att hjälpa mig och laxen landades efter ca 25 minuters nervös drillning med hjälp av en böjd öringhåv. Laxen var skinande blank och vägde 5,5 kilo. Och laxfrossan sköljde över mig, benen skakade och jag pladdrade osammanhängande, jag inser nu att det måste ha varit just i detta tillfälle jag blev fast. Fast i laxträsket.

Efter denna fångst började jag uppskatta alla dom andra sakerna med laxfisket, jag tänker på känslan när man svänger ner vid reningsverket en tidig sommarmorgon och det känns som man inte kommer ut ur bilen fort nog för att få draget eller flugan i vattnet.
Känslan man har när man sitter med en kopp kaffe vid åkanten och väntar på att vattnet skall komma igång. Nu plötsligt la jag märke till Kungsfiskaren som pilade kvick under grenarna eller hur vackert det var när dimman lättade från Lagan.
Och inte minst alla trevliga människor jag träffat i samband med laxfisket.

Och till sist, javissst kan man bli beroende av laxfiske, men det är ett trevligt beroende.

/ Peter Atteson