Laxfiske i Lagan - fiskehistorier

Alla har vi väl en speciell plats eller kanske drömmer om en sådan plats som "bara du" och ingen annan kan åka och "hämta hem" storfisken. En plats som du aldrig skulle berätta om för kompisarna och hellre "hugga av vänster tumme än att dela med dig av.
En sådan plats handlar denna sanna berättelse om och hur jag fick ta del av denna för Havsöringjägarn paradislika lilla å.
För många år sedan när barndomskamraten och jag handlade våra första flugspön ur Tysklindskatalogen för några hundralappar så drömde vi allt som oftast om den stora Laxen eller Havsöringen som "förr eller senare" skulle nappa.
När vi smög där långt inne i Bokskogen sent på kvällarna längs med den lilla ån så var det samtalen om olika artiklar som gällde flugfiske efter Lax och Havsöring som dominerade kraftigt. I vår lilla å fanns det dock ingen Lax eller Havsöring utan ett rikligt bestånd av mycket skygga Bäcköringar som trots sin försiktighet gjorde sitt bästa för att locka och gäcka två ivriga gossar i tolvårsåldern.

Åren gick och av de två gossarna så blev det två osnutna femtonåringar som i sina egna ögon var de "värsta puppmetarna" i trakten. Flugor bands i massor och Öringarna blev lättare och lättare att fånga sedan vi börjat "indianfiska". Den stora flugfiskegurun i Markaryd frestade dock ständigt våra fantasier med sina historier från Mörrum och Emån om de stora fiskarna som han fångade där. Havsöringar på sex, sju kilo och ibland avsevärt mera satte outplånliga spår i våra hjärnor.
Några år till gick och studierna förde mig till en annan ort på "baksidan" av vårt land. Fisket blev lidande och jakten på andra byten blev i stället den dominerande helgsysselsättningen.
Flickvän skaffades och väl hemma hos dennas föräldrar gled faderns samtal så småningom in på hans favoritämne, nämligen fiske. Denna man var en formidabel Gäddfiskare och det slumpade sig så att han på sin släkts ägor hade tillgång till en liten å där han nu ämnade inviga mig i sin favorithobby.
Efter många långa samtal om alla stora Gäddor som han tagit där och om att det ända bete som existerade var Abus Atomdrag i färgen blå/silver så blev jag äntligen förärad att få följa med honom dit en tidig Sommarmorgon.
Följande morgon var jag som alltid på plats i god tid, redo att visa "svärfar" vilken oanad fiskebegåvning som jag besatt. Haspelspöet var nytt , Aburullen var laddad med ny 0,30 lina
Och i änden på tafsen hängde ett nytt Atomdrag i en blå nyans.

Färden gick över några fält ner i en skogsdunge där man kunde skymta en liten å som ringlade sig fram mellan stammarna. Väl ute ur bilen och framme vid ån så var det som en dröm slog in. Ån var ca 8-10 m bred och strömpartierna avlöste varandra blandat med vidunderliga små forsnackar. Gäddor, haspelspön och Atomdrag glömdes bort och frågor om Bäcköring och större släktingar började hagla över "svärfadern" som irriterat muttrade något om att man ibland visst kunde få en och annan övervintrad smal och "rälig" Havsöring på våren men att det var absolut inget att "asa med hem".
Nåväl, Gäddorna fångades och personliga rekorden slogs om och om igen men drömmen och frågorna om Öringarna blev till sist så jobbiga för min "svärfar" att han tipsade mig om en gammal "snobbafaen" som brukade komma ner till ån sent på höstkvällarna.
Ja, inte faen kan han va klok för inte kan man väl fiska i mörker för då sover ju fisken!
Och sen duger det min själ inte med ett vanligt spö utan det skall vara ett sånt där förbannat "fluespö" som man ändå inte kan kasta med, sade han innan jag för min egen hälsas skull bytte ämne.

Varje kväll den hösten tillbringade jag vid ån och det dröjde inte länge innan jag mötte den gamle mannen med flugspöet vid ån en sen Augustikväll.
Vi började samtala, flugasken öppnades, tipsen och historierna haglade över mig. Kvällen blev natt utan att ett enda flugkast nådde vattenytan men att två närbesläktade fiskesjälar hade funnit varandra var det inget tvivel om.
Vi kom rätt snart fram till att mitt Bäcköringfiske och hans Havsöringfiske var ganska likt då det gällde tekniken men att mitt gamla åtta fots glasfiberspö i klass 5-6 var allt för vekt för detta fiske.
Sparkontot plundrades och studiemedlet likaså,sedan bar det iväg till den lokala sportfiskebutiken där en för mig då "superpotent" tiofotare i klass 8 införskaffades liksom en passande Hardyrulle som trots att den var begagnad var fullt tillräcklig enligt handlarn.
Några kvällar och mycket smygande senare så hände det som jag hade drömt om sedan de där stunderna vid den lilla skogsån där hemma.
Ett hyfsat kast landade försiktigt med sträckt tafs och den lilla svarta flugan vandrade sakta och försiktigt uppmendad över forsnacken. Då den nått den egna kanten av ån så gjorde jag som den gamla mannen sagt till mig, nämligen lät flugan "hänga" kvar en stund på rak lina i strömmen. Då hände det, linan stramade upp kraftigt och en fisk gick upp i ytan och rullade vilt, tvärvände och drog iväg nedströms i en rusning som fick pulsen att stiga rejält.
Kampen var otroligt spännande i det kompakta mörkret och det kändes som en evighet innan fisken gled in över håvgarnet.
Ficklampan tändes och framför fötterna låg en alldeles underbart tecknad höstöring i fyrakilosklassen. Fiskefrossan slog nästan omkull mig och jag blev tvungen att sätta mig ner och bara beundra fisken där den låg med MIN fluga i mungipan.
Det bar hemåt på stappliga ben och den gamle mannen fick ett stammande telefonsamtal mitt i natten där det bestämdes att vi skulle träffas vid ån nästa kväll "på en ännu bättre plats".
Nästa dags pluggande gick i snigelfart men till sist blev det kväll och vi möttes vid byns "korvamoj" klockan sju. Ny plats rekades för att kunna kasta och smyga ljudlöst och när skuggorna förbyttes i höstmörker så var vi tillbaka vid varsin plats som låg ett femtiotal meter ifrån varandra vid ån.

"Den gamle" hade enligt honom själv upplåtit den hetaste platsen som han kände till och det var med ett förväntansfullt sinne som jag satte mig ned på huk invid ån. Just vid denna plats avslutade ån ett bredare lugnflytande parti med en tvär kurva och ett par stora stenar just innan en större håla med en påföljande grund forsnacke.
Jag gjorde mig ingen större brådska utan passade på att äta lite medhavd macka under tiden som jag försökte urskilja ev tecken på fisk som jag hade fått höra skulle komma över nacken om lyckan stod mig bi.
Två tuggor senare ser jag att hela nacken "gungar till" för att sedan återigen bli helt stilla.
Att en stor fisk hade passerat upp över nacken var det inga som helst tvivel om men nu var bara frågan om den hade fortsatt upp över ån eller parkerat i hålan nedströms mig.
Darriga händer lossade flugan som var en Glödhäck i storlek åtta och lät ett försiktigt överhandskast lägga ut densamma ovanför en stor sten på andra sidan.
Flugan startade sin vandring över ån och ungefär där strömmen ökade dess hastighet framför hålan så gungade det till i hela ån dock utan att någonting hände.
Två kast till utan resultat och sedan var det dags för att låta vattnet vila i tio minuter. Sittandes på samma plats intog jag ännu några tuggor av min macka ivrigt spanande ut över den mörka och trollska lilla ån innan det blev dags för ett nytt försök.
Flugan landar på samma ställe som förut och plötsligt spricker ytan upp av en stor och bred fiskrygg, linan stramar upp, spöet reses och ställer sig i en djup båge.
Fisken simmar någon meter och ställer sig majestätiskt i hålan utan minsta tecken på att ens känna att den sitter på en liten flugkrok. Där står den en stund liksom för att visa mig vem som bestämmer innan den drar iväg uppströms så långt att backingknuten åker ut genom toppöglan. Först kommer den gamle mannen springande upp till mig och sedan så kommer fluglinan ilande genom vattnet samtidigt som jag förtvivlat försöker veva upp all löslina medan fisken nu ger sig av nedströms. Den stora Öringen passerar det grunda partiet och hela nacken i ett nafs och panikrusar nerströms tills jag inser att det är nu som det måste göras något och det snabbt.
Ömsom vadande, ömsom simmande tar jag mig förbi kröken och nacken nerströms ett 30-tal meter till ett långt och djupare parti av ån.
Fisken går här runt och tjurar ett bra tag innan den börjar komma närmare mig och den gamle för att sedan lugnt och majestätiskt lägga sig på sidan och tämligen utmattad låta sig lyftas ur vattnet av den gamle mannen.
Fisken bäres raskt upp på säkert avstånd från åns mörka vatten och där i skenet från ficklampan drar den vår våg ner till 8,3 kilo!
Jag jublar och gubben jublar för detta var verkligen en drömfisk för oss båda. Vi gör upp en eld och slår oss ner för att dels sammanfatta händelsen och samtidigt kasta en och annan blick på fisken som ligger där bredvid oss i gräset. Jodå, det ÄR sant och det ÄR min fisk, min första riktigt stora Havsöring och dessutom på fluga.
Fisken togs med hem till "svärfar" som dock genast påpekade att han minsann fångat mycket större……. Gäddor men att denna Öring också var "rätt fin".

Öringen följdes av flera om än dock inte i riktigt samma storlek sedan tog såväl studier som romansen med flickan slut. Den gamle dog något år senare och hemlängtan till västkusten blev för stor. Laxfisket fick Öringfisket att blekna bort så sakta och även om jag fortfarande fick fiska på denna sträcka så blev det sig aldrig som förr med den gamle vid sin sida.
Jovisst, för två år sedan så tog jag en tur dit som resulterade i en tvåkilos och en fem och en halva men det kändes liksom som om det var tomt utan "tvillingsjälen" från förr och att gå där själv kändes bara tomt även om jag är övertygad om att den gamle log emot mig från de sälla jaktmarkerna.
Så än idag ligger den där och väntar på mig, min pärla och kanske, kanske tar jag en vända dit en dag igen när Öringfebern gör sig påmind och då kan den hända att kanske det blir jag som är den där jävla flugsnobben som träffar en ung och vetgirig blivande Öringjägare.

Mvh Mats Rubinsson.

upp

Laxatrippen - 05

av Mats Rubinsson

Det var tre förväntansfulla Laxluffare som begav sig hemifrån tidigt den sista fredagen i juli. Planen var att första veckan "rekarunt" lite efter nya vatten inför framtiden. Undertecknad hade dock inte kunnat hålla sig utan hade som vanligt sugit ut all tillgänglig information från nätet och till sist "fastnat" för ett par älvar som verkade lovande.

Det var redan sen eftermiddag då vi till sist kom fram till vårt första mål som skulle visa sig bli en mindre älv i Möre&Romsdal. Noga utvald där kriterier som glasklart vatten, rejält med fisk, lågt fisketryck och svårfiskat verkligen uppfyllde sin kvot.
Ja, vi blev så förälskade i denna lilla älv att vi efter att första fisken hade landats bestämde oss för att fiska denna pärla i tre dygn. Enhandsspön, långa tafsar och flytlina visade sig vara melodin här och spänningen var lika stor varje kväll när man smög vid stryken, väntandes på ny fisk från havet. En svart kanin eller Sunray visade sig vara ett dödligt vapen i denna jakt. Efter min fisk första kvällen så gjordes ytterligare ett par drillningar där fisken gick segrande ur bataljen innan Jonny den sista kvällenlyckades lura en ny fisk ungefär mitt på sträckan. Sällan har man väl sett en lyckligare fiskare. Tårarna sprutade ochlaxafrossanvar påtaglig när fiskebrodern hann upp mig längre ner på sträckan.

Peter hade det dock tungt dessa dagar. Mycket berodde troligen på att denna herre inte ens äger ett hyfsat enhandsspö och är allt för van vid att "dänga fluga" vid lagan. Vid ett så pass litet och klart vatten som detta så får man bara en eller par chanser innan fisken är skrämd och betydligt svårare att få till hugg. Detta fiske var väl så långt man kan komma från "linslabbandet" vid lagan och mörrum som man kan komma. För att nå framgång vid vatten som detta är det en fördel att kunna med ETT mjukt fint underhandskast kunna placera flugan på sträckt tafs15-25 meter längre bort.

Två Laxmiddagar senare satt vi uppe i Rognes och dryftade hur vi bäst skulle ta oss ann Gaulalaxarna. Vi hade på förhand gjort upp om att träffa Tollarparn, Sven och Anders här för lite "stämningsfiske" innan Rogstadveckan. Redan första kvällen kunde man konstatera att Laxen hade bråttom förbi alla danskar med spinn och masktackel som helt utan sportfiskekultur förpestade detta vald.
Aunesvängen räddades dock av Peter när han lyckades lura en mycket vacker 6-kiloslax uppe vid fallet. Revanschen var fullständig och Gusten han var styvnackad som aldrig förr. Det landades ytterligare en grilse och Jonny miste en likadan under den korta tid som detta steg med fisk gjorde sig uppehåll här innan den vandrade vidare upp mot haltdalen.
På lördagsmorgonen packades det i rekordfart med siktet inställt på Rogstad gård, våra stugor och vår egna spinnfiskebefriade och paradislika sträcka.

Ekonomin gjordes upp med Erling och byttes mot fiskekort. Efter de sedvanliga artighetsfraserna så tacklades stängerna upp och jag, Jonny, Tollarparn och Anders begav oss till den tilldelade nedre sträckan där Hansson och jag skulle börja på stryket.
5-6 kast senare drogs slingan inne vid stenkanten utan att fisken blev kvar. Nytt kast, hängande Green Highlander och fast fisk. Klumpen åkte ut genom toppöglan, skjutlina och 50 m backing likaså i ett härligt utras. 3 hopp och några härliga rusningar senare slöt sig Jonnys fasta hand sig runt stjärtspolen och en lusad och fin fisk kom på land. Glädjescener utspelade sig och tomtarna från NFC på andra sidan applåderade. Efter ca 30 minuter händer det igen ungefär 50 meter längre ner och på motsatta sidan av älven. Denna fisk är lätt färgad och ca ett halvt kilo tyngre men bestämmer sig tvärt om mot sin föregångare att göra tunga rusningar längs med bottnen. Älven är lite bredare här och trycket från strömmen inte riktigt lika hårt och därför så landas denna fisk på ett betydligt snabbare sätt.

Två Laxar i augusti betyder slutfiskat för dagen och det är i triumf som jag möter Björn och Krister uppe vid stugorna. Senare samma kväll tittar en nöjd Sven in genom dörren med en fin 4 kiloslax som han hade tagit på en svart kanin vid vattenmätarn.
Detta blir allt som händer denna dag förutom att det börjar regna. Det regnar hela natten och fortsätter dagen där på. Älven stiger rejält och snabbt var på det nu visar sig vara dunderhett på vattenmätarrakan. Fisken stiger i rask takt men till skillnad från Aune där de rusar förbi så ställer sig fisken för att vila en stund på detta vald. Sven tar ännu en lax, Peter Tholarp likaså. Jonny har som vanligt dragningar och efter en stund så sitter fisk nr 4 på min röda flomfluga. Lusade fiskar är det allihop och vi börjar inse att det här kan barka iväg hur långt som helst. När andra gänget går på kl 12.00 så tar Björn denna kväll sin första Lax och en och annan Havsöring biter girigt på flugorna.

Nästa dag tar Gusten ännu en 6 kiloslax. Denna gång är det en lätt färgad fisk som synar hans backing några gånger.
Klockan 12 är det återigen vår tur att fiska vårt dygn på denna heta plats. Jag är först på plats och direkt så nyper en blank grilse min GH utanför vindskyddet. Fisken går dock av tämligen snabbt och vi fiskar oss nerför denna beat på ca 400 m med rejäla förhoppningar.
Inför min tredje vända så har vattnet sjunkit undan så pass att 13 fotarn och flytlinan kommer fram igen. Det är sen eftermiddag och jag säger till Jonny att han nu skall få en lektion i Sunrayfiske. När jag har fiskat mig ner en bit nedanför ledningen så ser jag som i slowmotion en plog som kommer mot min fluga från ca 6-7 m snett nedströms. Ytan bryts av ett enormt plask när en stor Lax våldsamt tar min fluga strax under ytan. Fisken går ner på botten och jag påkallar Jonnys uppmärksamhet med att detta min själ inte är någon grilse. Nu bryter helvetet loss! Laxen drar på med en 150 metersrusning snett nedströms mot nacken och det är bara att springa efter för allt vad tygen håller. Efter ett par steg så tappar jag balansen på de hala stenarna men Jonny fångar upp mig och språngmarschen fortsätter. Jag har nu lyckats att få in all backing och lite skjutlina på rullen när fisken gör nästa utras.
På något sätt så smäller skarven mellan backing och skjutlina av. Snabb i tanken slänger jag spöt till Jonny samtidigt som jag kastar mig efter skjutlinan som nu ilar iväg ut i strömmen. Jag får tag i linan samtidigt som jag skriker åt Jonny att trä om spöt med backinglinan. Fisken håller sig relativt lugn, kanske beroende på att pressen plötsligt har släppt då linan gick av. Jonny blir färdig och på "fem röda" har jag skarvat ihop linorna på nytt med en dubbel grinner.Nu drar fisken ut på en ny långrusning ner mot nacken ca 200 meter längre ner. Ny språngmarsch och ny närkontakt med fisken.
Ta den då, skriker jag åt Jonny! Som i sin iver nu är ute på nästan midjedjupt vatten när fisken kommer in. Jonny får någon slags grepp om stjärtspolen och fisken blir som tokig. På något sätt lyckas den smälla till Jonny rakt över truten med stjärtspolen. Laxen drar iväg till andra sidan älven och kvar står "tailaren" rejält groggy med ett fånigt utryck på läpparna.
Ny kort språngmarsch och jag märker att fisken nu börjar tröttna när stjärtfenan börjar visa sig i ytan allt oftare. Strax innan nacken finns en liten vik där jag bestämmer mig för att vi skall landa fisken. Några korta utras och två tailningsförsök senare så lyckas Jonny med ett kombinerat grepp om stjärtspolen och midjan att landa fisken.
Laxen är STOR, rejält färgad och lika slut som jag och Jonny. Återutsättning är uteslutet då den blöder rejält från gälarna så vi släcker ljuset i dess ögon med en gång.

Vi vacklar upp till Tholarp och Anders som gör stora ögon. Fisken är mycket kraftigt byggd (ingen spetsrygg här inte). Jag gissar på runt 10-11 kg och efter den obligatoriska fotograferingen beger vi oss upp för invägning. Nu märker jag att jag är helt slut. Armen är så stum att jag inte orkar hänga upp fisken själv i vågen. Jonny bistår mig och vi kan gemensamt avläsa hela 12,5 kilo fördelade på 105 cm.
Det rings och det skickas sms. "Salar Sofia" är först med att ringa och gratta. Glädjen och tröttheten är nu total och det blir ett tidigt möte med John Blund denna kväll.
Tyvärr så fortsatte det att regna. Vi hade hoppats på sakta sjunkande älv men fick tyvärr se motsatsen. Visst landades några Laxar till samt en fin Öring på 2 kg+ men fisket avtog så sakteliga.

Alla var dock helnöjda med vår vecka och även om Krister, Anders och Jonny blev utan Lax så tror jag nog att de blev en minnesvärd upplevelse rikare.
Nästa år lär både Atte och Patron åter vara med igen och vi får se, man vet aldrig vad som väntar i Gaula?

/ Mats.

upp

GOLIAT

Av Ronny Svensson, Örkelljunga

Under 70 och 80-talet sysslade jag mycket med mete och specimenhunting, hade bl a svenska rekordet på färna under ett år. Men den fisken tog jag i Almaån öster om Hässlehom så den kan vi
lämna därhän för det är Lagan det skall handla om.

I Lagan har jag tagit två av mina bästa fiskar som metare, en abborre på 2,02 och en mört på 0,97 kg.
Abborren tog jag den 29 april 78 i lugnvattnet mittemot Gröningen. Mörten däremot tog jag just nedströms E6 på Snapparpsidan, detta var innan dom "fördärvade" med en massa sprängsten som
omöjligör fisket numera då man inte kan sitta på sandstranden som fanns tidigare. Hursomhelst, mörten tog jag i början av 80-talet på bottenmete med bröd. Ett ganska mjukt 10-fots bottenmetespö
med en s k quivertip gängad i toppöglan, 0,20 lina och en liten cardinal 33 var oftast utrustningen. Till saken hör att jag fram till dagen då "Goliat" dök upp hade tagit två laxar i samband med mete. En utlekt besa på 2 kilo under kraftledningen vid reningsverket, den tog på ett majskorn. Fisken fick givetvis gå tillbaka, det var en vintrig januaridag med is i kanten. Den andra laxen var i oktober vid E6-bron på nämnda ställe. Hade suttit en hel dag utan några större mörtar eller idar och hade börjat packa ihop. Håven var delad, keepnetet upptaget för torkning. Gjorde ett sista kast med brödbiten klämd runt krokskaftet och fick omgående ett utslag på quivertipen, krokade och kände direkt att någon id eller mört var det inte. Det var en fisk av annan kaliber. Efter fem minuter fick jag in fisken och såg då att det var en en kraftigt lekfärgad liten laxhane. Så jag tog håvbygeln direkt i handen och lyckades efter några försök få in fisken i håve n. Släppte genast illbaka den, på den tiden var det ju den 8 augusti som gällde för fångst av laxfiskar. Fisken var annars rund och fin och vägde ca 3,5 kilo.

Så till dagen då "Goliat" fattade tycke för brödbiten jag serverat med tanke på id och mört. Platsen var även denna gång just nedströms bron, det var den 17 juli 1983. Soligt och fint semesterväder, en massa båtar som for upp eller ner och "störde" mitt fiske. Hugget var som vilket napp som helst, ett klart drag i quivertipen och jag svepte spöt åt andra hållet, tvärstopp!! Sen ett jävla skakande och därefter en 50 meters rusning snett över på andra sidan ån. Aldrig har en Cardinal 33 skrikit som min gjorde när laxen utan större motstånd drog iväg med min 0,20 lina och en kortskaftad krok storlek 8 i munnen. Den gjorde ett hopp helt upp ur vattnet och jag förstod först då att där stod jag med en nystigen blanklax på uppåt 10 kilo i andra änden på mina klena grejor. Fisken rusade vidare nedåt längs södersidan och som mest var den ute med över 100 meter lina. Linan låg längs utsidan
på vassen som är nedströms bron. Vad göra tänkte jag? Hade bara korta stövlar när jag började min vadning nedströms genom vassen mot fisken så jag blev blöt men hade bara en tanke, att korta avståndet mellan mig och fisken. När jag gått så långt ner och långt ut jag vågade, stod i sommarvarmt vatten upp till bröstet, var jag nästan utanför vassen med mitt spö. Satte så hård press på fisken som jag tordes med tanke på grejorna och den kom sakta mot mig tills den var 20-30 meter snett nedströms, där stannade den och de typiska skakningarna som laxar brukar göra kändes i spöt. Jag hade bara en tanke i skallen: Nästa båt som kommer skall jag vinka in så jag kommer ut
på fritt vatten, då kan det här gå vägen om bara kroken sitter ordentligt. Att slita linan på en krokad fisk får bara ske om omständigheterna är omöjliga. Kom jag ut i båt då skulle den här fisken tröttas, även om det så skulle ta en timme eller två, det var min bestämda uppfattning. Men, men, det här var inte min dag helt enkelt. Alla jävla båtar som innan for upp och ner var nu som bortblåsta. I 20 minuter
stod jag där med jämn och hård press på en fisk som stod still på stället, men ingen båt kom så jag ökade pressen på fisken, den började då långsamt komma närmare men vek av utåt och simmade sakta upp mot bron. När jag hade den rakt utanför min plats i vassen kom det ett par kraftiga skakningar från fisken och krok och sänke for upp ur vattnet, jag hade tappat laxen. Knappast oväntat, men från båt hade det kunnat gå vägen. Helt genomblöt vadade jag upp och packade ihop mina grejor, klädde av mig i bara kallingarna innan jag satte mig i bilen, som stod i hörnet närmast bron på plantskolansidan, och körde hem.

Jag har fått många stora fiskar, haft många fiskar på fiskejournalens 10-bästalistor under fler år, fått
några laxar runt tio kilo i Norge, men minnet av laxen "Goliat" som högg på specimenhuntern "Davids" lilla krok med fralla kommer alltid att leva kvar i mitt minne som en av de häftigaste upplevelserna i mitt fiskarliv.

Tight lines
Ronny Svensson, Örkelljunga

upp

Skogsån

av Arnold Nilsson

Varje vår fiskar jag i en liten å. Där finns en liten chans att kunna få en öring på fluga. Denna å har blivit ett måste för mig. Efter en lång mörk vinter med snö, slask och regn, känns det skönt att äntligen få komma ut i naturen, då allting börjar få liv igen. Lärkan spelar. Bofink och rödhake hörs överallt bland träden. För att inte glömma koltrasten. Denna fina fågel som på vårkvällarna från en grantopp, lyktstolpe eller ett hustak låter sig höra med sin ljuvliga sång.

Längtan till våren blir inte kortare av att man under hela vintern läser böcker om fiske och fiskefärder. Binder egna flugor, som man hoppas kan ge fisk under kommande säsong. När dagarna börjar bli ljusare och längre, tar längtan överhand. Man packar sin ryggsäck, tar spö och håv och ger sig ut för att fiska.
Det bär i väg till ån. Denna å har inte gett mig mycket fisk under de hittills tio år, som jag har fiskat där. Fisket sker i regel i slutet av mars och början av april, en del år ibland under maj. Sedan sjunker vattenståndet kraftigt till fram emot midsommar, då ån har krympt till en bäck med några små höljor här och där. Skulle eventuellt någon öring fortfarande vara kvar, tar säkert minken den eller någon gädda, som det visat sig vissa tider vara gott om.

Det är alltså när vattnet har stigit på våren som det är bäst att fiska. Då kan det nämligen inträffa att öringen förirrat sig upp till denna del av vattensystemet. Två mil söderut är det verkligen en å, med ett konstant öringbestånd. Tyvärr dock mindre och mindre för vart år på grund av att ph-värdet försämrats. Det finns ingen fiskevårdsförening utmed ån, utom allra längst ned vid utloppet till älven. Där arrenderar en sportfiskeklubb en kort sträcka och medlemmarna kan, om de är mycket skickliga och verkligen känner till sitt vatten, mot slutet av sommaren även få lax, som stigit upp från älven.

Jag fiskar uteslutande med fluga. Första tiden nedströms fiske med våtfluga och sjunkande lina. Använder ett enda mönster, Greenwells glory, som har gett mig en och annan öring. Slutet av april och början av maj, då vattnet börjat sjunka, fiskar jag uppströms med nymf och flytande lina. Ibland kan man se något vak och då stiger genast spänningen. Att det sedan inte alltid var någon öring som vakade är en annan historia.
Hur kom det sig då, att jag började fiska i ån? Hur fann jag den egentligen? Ja, som det mesta här i livet var det kvinnan som var orsaken. Jag sällskapade med en jänta i trakten. En dag kollade jag bilkartan om den bästa friarevägen. Då upptäckte jag att sista kilometrarna fram till gården, där flickan bodde, följde vägen en liten å.
Jag upptäckte att ån rann ut i en älv där laxen stiger och där jag visste att det fanns ett bestånd av öring.

Jag hittade en liten stig där jag parkerade bilen. Tog spöet och börjande följa stigen.
En stund senare hörde jag för första gången ån. Sorlet var så tyst och försynt att jag misstänkte att det skulle röra sig om en liten bäck. Men där, mellan två stora granar såg jag äntligen vattnet.
Det var mycket grunt. Skogen växte ända fram till vattnet. Stora alträd kantade stränderna. Vattnet var dock ganska brett, ca fem, sex meter. Träden på båda sidorna växte så tätt och hängde ut över vattnet, att det såg ut som om ån rann i en tunnel eller i ett valv. Här gick det i alla fall inte att fiska.

Jag följde ån nedströms. Här och var fick jag krypa igenom täta snår. Man kunde dock ana, att det för länge sedan funnits en stig längs ån. Nu hade björk och videbuskar fått växa fritt. Ett gammalt metspö stod lutat mot en gran. Kroken var rostig, men det var ett tydligt bevis på att någon har fiskat här för inte så länge sedan.
Bruset från de grunda selen tog plötsligt slut. Vilken skön syn. Ett stort lugnflytande parti. Närmast mig var det ren sandbotten med en och annan större sten.
Jag bestämde mig för våtfluga. Det blev Greenwalls glory. Den har gett mig fisk förr. Jag vadade ut i den övre grunda delen av höljan. Tjugo meter nedanför utbredde sig ett grundområde ca tio meter i omkrets. Till höger om detta rann själva fåran, två till tre meter bred och kanske en meter djup. Store stenar bildade fina bakvatten.

Jag fiskade mig så sakta nedströms. Då vattnet nådde till midjan, tyckte jag mig se en liten virvel i ytan nedanför mig ända inne vid strandkanten. Där i bakvattnet lät jag flugan sjunka.
Tafsen rätade ut sig fortare än tidigare och när jag höjde spöt kände jag fast fisk.
Då fisken fick syn på mig vände den bums nedåt. Stannade plötsligt och började simma långsamt uppåt igen. Jag ökade pressen något. Fisken rusade upp till den smala och strida fåran.
OK, tänkte jag, där kan du gärna få stå och bli trött. Jag lovar att ta emot dig, då du kommer ned. Mycket riktigt. Fisken började snart få svårigheter att hålla sin ståndplats.
Så sakteliga något på sidan kom den rakt emot mig. När fisken var alldeles intill mig tog jag den snabbt med vänstra handen bakom huvudet och lyfte up den. En vacker öring. Säkert över halvt kilo.
Så fanns här i alla fall öring.

Efter att ha knutit på en ny tafs och kollat att flugan inte var förstörd, prövade jag samma ställe igen. Inom en halvtimma fick jag ytterligare två öringar. Exakt samma plats. Samma fluga. Öringarna var dock mindre.

Jag fiskar alltså årligen i detta vatten, men det dröjde sex år innan jag fick någon större fisk igen. Den 25 mars högg min hittills största öring i ån. Den vägde 1,1 kg. Tog även den på en Greenwells glory.
Sedan dess har jag varken känt eller sett någon öring. Vattnet har försurats betydligt under senare år. Lågt vattenstånd under torra och varma somrar har säkert också hjälpt till att decimera öringbeståndet.
Ett annat minne från denna å härrör sig till ett besök i mitten av juni samma år som jag fick min stora öring.
Strax efter det att jag kommit ned till höljan, vakade en fisk. Efter en stund ett nytt vak. Spänningen steg. Tar kanske på en torrfluga? Sättet att vaka fick mig dock att försöka med en nymf. Fisken hade inte vakat på en stund. Jag började dock blindkasta och lät nymfen sjunka. Eftersom jag fiskade uppströms gällde det att snabbt ta in löslina, för att få kontakt med nymfen. Då plötsligt blev det en stor plog i vattnet efter nymfen. Tafsen for åt sidan och fisken var fast.
Redan vid första rusningen anade jag något. Strax kom fisken rakt emot mig. När den passerade såg jag at det var en gädda! Gädda på nymf? Ja, tydligen. Gäddan vägde 8 hg. Så hade jag i alla fall gjort lite fiskevård i detta vatten.

Men vaket? Ja, vem vet.

De senaste fyra åren har jag inte fått något. Med en viss förväntan blöter jag i alla fall mina flugor några gånger om året i detta vatten. Här kan man få fiska helt ostört. Låta själen hinna ifatt längtan, som under hela vintern blivit större och större.
Här kan man få vara ensam med sig gud och sitt fiske.

Skogsån

Arnold Nilsson

(ett minne från 60- talet)

upp

Storlaxfiske i Mörrum

av Per-Arne "Pelle" Nilsson

Klockan ringer 0400, trött men ändå hoppfull laddar jag kaffebryggaren för att ge mig iväg till Mörrum. Aldrig trodde jag att det skulle bli mitt bästa fiske någonsin. Anlände i Mörrum 0530 parkerar bilen, slog upp en whiskey, började sätta ihop grejorna, gick ner till älven och började fiska på pool 17. Dåligt med vatten fastnade med klumpen i botten hela tiden men chansen finns ju där när man är i maj månad och fiskar. Vandrade uppströms och stötte på Niklas Bjärkebo, han hade fiskat hela veckan utan kontakt med fisk, men nu på morgonen hade han haft 2 dragningar i flugan. Bestämde att vi skulle snacka senare för jag skulle låna hans husvagn över helgen så att jag slapp att köra hem. Då ringer telefonen ,det är Petson som kommit ner till pool 25, kom hit! sa han, här står fisk och dom har tagit en på 18+. Är på väg sa jag, ska fiska mig uppströms så vi ses snart.

Väl uppe på poolen så stod man och blev mer och mer irriterad av en lax som gick upp och ner utan ett enda intresse av att hugga. Så efter ett par timmar tröttnar man. Nä,sa Petson nu kan vi detta, vi kör ner och äter middag. Och klockan fem över ett träffas vi vid pool 4. Jag har nämligen byggt en ny super fluga på enkelkrok och den sitter i städet och torkar. Känner på mig att det hugger en lax direkt på den. Ok, sa jag, men jag måste hämta nycklarna till husvagnen så vi hörs vid poolen. Väl uppe vid husvagnen så åts det ärtsoppa och dracks en och annan whiskey, klockan blev snart ett och jag hade lite brått "ah ta en whiskey till sa Niklas" ja det räcker nog att jag är vid 4an 1330, det är ju alltid en jäkla kö på den poolen.

Vi gick bort till golfbanekontoret och skulle betala camping avgiften när jag stötte på Dolk, Sunken, och några andra som varit och ätit middag. Har du träffat Petson sa Dolk, ja jag har fiskat med honom. Ok! Han fick en fin lax på 4an. Nä, han fick inget. Jojo! Den var över 11kg. Nä,då skojar han med er för han har inte fått nått! Jodå! 10 minuter över1. Ett par kast på en nybyggd fluga! Det var det jävligaste! Då hade han rätt i alla fall. Jag snabbade mig ner till invägningen för att gratulera en mycket nöjd fiskare Efter fotografering och rensning så stack vi tillsammans ner till pool 4. Fiska här nu efter att Petson tagit lax? Glöm det! Var enda en verkade ha kommit hit för att prova lyckan. Det är nog lika bra att vi tar en annan pool sa jag. Pool 7 tror jag på sa jag, ok sa Petson vi provar väl då och gav oss av.

Väl framme vid poolen sa jag till Petson, fiska du jag ska byta fluga ändå! Nä börja du! Jag har ju redan tagit min lax idag! Ok, men kolla här sa jag och la ut flugan i vattnet, en orange fluga! Kan det va nått för Mörrum? Ja det är ju värt att prova sa Petson. Jag rullade ut flugan, då sa Petson. "Jag har hört om det här stället av Ulf Sill! Man ska ta ett långt kast förbi stenen i mitten av ån och sen dra sakta hemåt. Du menar så här sa jag och la ett långt kast ut i älven och börja dra lite i linan. Ja precis så sa Petson! Efter tredje indragningen small det på. FISK! Skrek jag! Upp ur vattnet så kom en lax med hela sin glans, Som en raket säkert en halv meter över vattnet. Det var det jäkligaste! Sa Petson. Den är inte liten i heller! Nä, 8-10kg sa jag. Petson titta på mig och sa! Den är nog lita större än så Pelle. Efter en tre, fyra lika höga hopp sa jag till Petson! Har det gått 5 minuter nu tror du? Ja, 10 också sa han! Ok, då gör det inget om jag tappar den! Bara att få drilla en sån här fisk i Mörrum så är kortet betalt och man har verkligen fått valuta för pengarna. Nu ska vi inte tänka i dom banorna sa Petson. Fisken ska upp!

Då gör fisken en rusning nerströms på andra sidan stenen. Fan, detta blir svårt sa jag och började röra mig nerströms när plötsligt fisken vände och simmade upp igen på min sida om stenen. Det ska vi klara sa Petson! Du kan nog bara dra i klumpen så följer den med över stenen. Mycket riktigt klumpen satt inte fast så hårt om stenen, tur ska man ju ha sa jag!

Men det skulle jag inte ha sagt för då stack laxen ner igen. Och till min fasa på andra sidan stenen och gjorde ett hopp nerströms och for upp igen på andra sidan av stenen. Detta är det värsta som kan hända! Det blev slaklina och då åkte klumpen under stenen och fastnade. Där rök chansen sa jag, klumpen sitter fast och laxen e borta. Är du säker sa Petson. Ja kolla här sa jag och sträckte på linan. Dra till ändå sa han, och jag slet till. En stor bit växlighet från stenen satt på överdelen av klumpen, Den satt fortfarande fast nedre delen vid tafsen. Dra till en gång till sa Petson, laxen kan sitta vara kvar i andra änden. Och jag drog till åter en gång. Då! Drog det iväg utav bara helvete. Laxen hade stannat framför stenen och vilat! Det hade räckt att den simmat en halv meter fram när klumpen satt fast så hade den varit ett minne blott. Istället for den upp en meter i luften mitt framför oss, och då såg vi vad det var jag hade fast i Minst 15+ sa Petson, Hur ska vi få upp den här fan sa han. Jag har ju bara den här lilla huggkroken. Petson tog fram en fickhuggkrok! Ska jag dra upp den här? Eller ska vi gå dit? Eller ska jag hugga och dra bakåt eller? Han for fram å tillbaks och leta efter lämplig plats att tejla laxen.

Då kom det en Mörrumsbo och Petson frågade: Kan du hjälpa oss jag har ingen vana att ta sådana här stora laxar, du är mer van så du kan väl göra det? Nä sa han! Det är bättre en kompis gör det om den skulle släppa! NÄ,sa jag gör du det, för om du tappar den så kan jag slå ihjäl dig som jag inte känner, men Petson har jag svårt för att slå på! OK, sa han det köper jag, men då måste du göra som jag säger. Dra fisken ner i pool 8! Det är lättare! Jag kämpade mej nerströms och laxen följde snällt med. När vi kommit en bit så sa han! Backa upp för backen så kommer den nog med in. Jag backa, men ett problem uppstod! Det var träd överallt så jag fick peka spöet mot laxen och gå ihop krupen upp för backen. Men laxen kom så sakta in och Petson fick tag i stjärten och den andre i huvudet, sen lyfte dom upp den på kanten av backen, men laxen rullade tillbaks. Tafsen hade fastnat i gräset! Kom ner snabbt och klipp av linan sa dom. Jag la ner spöet, rusade ner för backen, klippte linan, körde in handen i gälen på laxen. Hela handen försvann in i huvudet på laxen, adrenalinet sprutade i kroppen på mig! Jag lyfte laxen med en hand, for upp för backen, gav ut ett jäkla vrål! VILKEN BEST skrek jag! Ja den laxen är minst på 20+, sa Mörrumsbon. Vad som hände sen har man skilda uppfattningar om. Några påstår att jag stod chockad och sa inget, själv tyckte jag att truten gick som vanligt på mig, men jag är väl är chockad än i dag. En sak är i alla fall klar. Utan Petsons och mörrumsbons hjälp hade det aldrig gå vägen. Efter invägning och ett stort antal gratulationer så kom Niklas och bjöd på cigarr, öl och whisky. Ja! Kan det bli bättre. Var laxen blev av? Den ska snart hängas upp på väggen.

/ Pelle

upp

Fast i laxträsket

Det blev ingen Majlax...

av Peter Atteson

-Nu jävlar är dom här, jag såg en som visade sig vid gröningen idag! Så inleddes samtalet jag fick från min fiskekompis Mats kvällen den 20 april.

Nu var dom alltså här, den tidiga blanklaxen. Tankarna snurrade runt i skallen, imorgon har jag ju faktiskt möjlighet att sticka ner på middagsrasten för att fiska på den där blanklaxen….i allafall en halvtimme eller trekvart. På morgonen den 21:e lastade jag in fiskeprylarna i bilen innan jag åkte till jobbet, redan nu kände jag att spänningen ökade. Tiden fram till lunch seeegade sig fram, så var det äntligen dags. Jag svängde in på Shellmacken för att köpa lite lunch, den bestod av två korvar med bröd, en pucko samt en chokladkaka, min diabetes till trots… Det skulle ju gå snabbt!

Lunchen intogs under körning och när jag passerade Laholms Stadshotell med munnen full med korv, såg jag till min fasa att Mats redan var på plats, faaan… jobbar inte han! Nåja, det såg inte ut som han fått något i alla fall. När grejorna var upptacklade satte jakten igång. Mats berättade att han sett fisken idag också, och det var ju positivt.
Vi fiskade tillsammans en stund utan att det hände något och Mats tyckte att han hade fått nog då han börjat fiska redan på förmiddagen. Jag tacklade på en stor röd/orange tubfluga under Mats granskande blick, jasså, du ska ta den på tubfluga??? Sa han med en ton av misstroende i rösten. -Japp, det är nu den skall tas, replikerade jag självsäkert.

Mats drog sig bort till sin bil och jag såg i ögonvrån att han öppnat bagageluckan för att lägga in sina grejor. DÅ, drog det till i mitt spö, JAA, nu jävlar sitter den där!!! skrek jag till honom.
Jag hörde hur Mats fick till ett avgrundsvrål; Neeeeej! Sen kommer han rusande, bara för att konstatera att här var det ingen tvekan, det var en nystigen lax som tagit flugan.
Laxen gungade på, välvde i ytan och visade sin silverblanka sida., vilken jävla lax , den är STOOR hojtar Mats. I det ögonblicket uppfattade jag inte att den var särskilt stor, laxen gjorde några rusningar mot mitten av ån, men det hela gick att kontrollera ganska bra. Vi måste ha en annan håv, det går inte med den här sa Mats och tittade menande på min gamla öringhåv av trä, den är för liten.
En springare skickades upp till Stefan i Sportfiskebutiken för att lån en rejäl håv. Laxen stångades, och bökade, ta det lugnt nu rådde Mats mig, ta det lugnt.
Springaren kommer med håven och snart låg Aprillaxen i nätet. GOTT, fy fan va gott!

Fisken var översållad med laxlus, den hade inte varit i ån många timmar. Vid vågen konstaterar vi att den väger 9,2 kilo. 9,2 kilo aprillax , den starten på årets laxfiske var mer än man hade vågat hoppas på.

Tack ska du ha Mats, "utan spaning ingen aning"

/ Peter Atteson

upp

Majlaxen

Majlaxen

av Christer Borgqvist

Tänkte berätta en historia om den vackraste fisk jag fångat i Lagan.

Året var 1995 den 25 maj, Kristi himmelsfärds dag, det kommer jag mycket väl ihåg. Klev upp ur sängen tidigt på morgonen, hade ingen tanke på fiske då. Detta året gick jag på en AMU-kurs (dagis för vuxna) kallade jag det, skulle lära mig att reparera småmaskiner; gräsklippare, motorsågar, båtmotorer och dylika ting (jag som inte är teknisk för 5 öre, dessutom är jag lat av naturen). Således var jag i alla fall ledig denna dag, det var det bästa med kursen, när man var ledig. Förmiddagen förflöt i lugnt tempo, frukost intogs, resten av familjen vaknade dvs. min kvinna och vår pojke, dom föredrar alltid att sova längre än mig (undrar om det beror på att jag sällan är hemma och istället står och trälar med ett fiskespö i näven) nä så kan det ju inte vara, eller? Ju längre tid av förmiddagen som gick ju rastlösare blev jag. Det började klia i fiskefingrarna. Det såg ut att bli en varm och solig dag, inget idealiskt väder för laxfiske men suget efter att fiska var nu stort, så jag bestämde mig för en tur till Lagan.

Fick en tanke i mitt huvud, kanske resten av familjen skulle vilja åka med, inte för att någon av dom är fiskeintresserade precis men vi kunde ju göra det till en utflykt med fikakorg och goda tillbehör och vara tillsammans. Dom var väl inte så sugna på det men efter en stunds tjatande av mig om att fiske är kul och avkopplande, gav dom med sig. Rullar och spön packades, flugor, drag och sänken, linor, krokar och diverse tillbehör packades också ner. Kaffekokaren gick på högvarv, mackor breddes, kakor och bullar slank med, läsk och vatten måste såklart också med. Vad mer ska vi ha med oss, filtar så klart, vackert väder, maj (det var inte så vanligt att någon plockade tidig lax på den tiden), man kunde ju alltid lägga sig på filten och slöa. Det man hoppades på var nog att få en havsöring som dröjt sig kvar lite längre. Höll på att glömma håven, inte för att jag trodde den skulle komma till användning, men man vet ju aldrig. Ner med öringshåven i packningen, också in med alltihopa i bilen. Mycket grejor, såg ut som vi skulle på semester, men nu var vi i alla fall redo för avfärd.

Efter en knapp halvtimmes bilfärd var vi så framme i Laholm, in på bensinmacken och köpa två fiskekort, ett till min kvinna och ett till pojken själv hade jag ju årskort och så vidare till reningsverket, det var hit jag styrde kosan nästan jämnt när det skulle fiskas i Lagan. Klockan var nog mellan 12 och halv 1 när bilen stannade på parkeringen vid go-cart banan. Ut med all packning och ge sig i väg på den korta promenaden ner till ån, ner till skylten, under träden, det var dit jag ville, favoritplatsen i Lagan. Fan, såg till min fasa att det stod 2 personer där. Benen skulle dit i alla fall, det var som en magnet det där stället (det var där jag hade fångat mina flesta laxar och min största lax, 13,2 kg). När vi kom fram kände jag killarna som stod där, vi hade fiskat ihop många gånger, skönt tänkte jag det blir inga problem med att samsas om fisket. Vi pratade glatt med varandra, dom hade stått där hela förmiddagen och inte känt ett endaste litet nafs på betena, varken på drag eller på spinnfluga. (Vi den här tiden hade jag ingen som helst tanke på flugfiske, det existerade inte i min hjärna då, det var ett fult ord, förlåt Mats). Nåväl, killarna var trötta på fisket eftersom inget hänt, dom skulle packa ihop och köra hem.

Medan dom packade ihop gjorde jag i ordning min utrustning, ett niofots spinnspö och en Ambassadeur 5000 rulle laddad med 0,35 mm nylonlina, för fiskesugen var jag ju i alla fall. Min tjej och min pojke började med att lägga ut filtarna och placera ut resten av packningen. Vad skulle jag nu ta för bete, spinnfluga eller drag eller skulle jag överraska med något nytt, nä inga överraskningar här inte. Upp med det gamla vanliga betet som för min del var ett 28 grams Silver Wiggler, ett torskdrag, det hade ju tidigare varit pålitligt vid flera fiskafängen. Nu var jag redo att kasta ut. Slängde en blick över axeln, såg mina vänner som kommit upp till go-cartbanan vid det här laget, resten av familjen hade börjat knyta upp spöfodralen till sina fiskespön, framåt med blicken igen. Svingade spöt bakåt och sen fram och släppte i väg draget, inget långt kast, knappt halvägs ut i ån landade det. Det small så gott som direkt när draget landade, det hann inte sjunka långt, ett rejält hugg och ett väldigt plask i ytan. Va i he.. hände, tänkte jag, det är ju fisk på. En bit längre upp stod en annan herre och fiskade han vevade genast upp sitt drag och kom nedspringande. Han frågade om jag ville ha hjälp och håva fisken, det ville jag, ingen i min familj hade ju någon vana att håva fisk. Är den stor sa han, nä jag tror inte det sa jag. Den följde ganska så snällt med när jag vevade in linan, lite motstånd i alla fall. Efter ca 5 min kom fisken in mot land, då kom skälvan, det var ingen öring, det var en stor lax, alla gånger 8-10 kg tänkte jag. Hjärtat började pumpa, det dunkade på i bröstet nu, benen blev lite geleaktiga. Du får nog slänga håven sa jag till herren, den går aldrig i den, du får ta den om stjärtspolen med handen. Jag vet inte om han hörde vad jag sa, han var nog inte heller någon van håvare för till min fasa såg jag när jag drog fisken mot land att han var på väg ner med håven i vattnet. Han var nog lika nervös som jag, släng håven skrek jag, han började jaga fisken med håven, för helvete släng håven skrek jag nu så högt jag kunde samtidigt som jag flåsade som ett ånglok. Äntligen slängde han håven, fisken kom in på grunt vatten, han greppade den fint om stjärtspolen och lyfte upp den på land, mina ben skakade som asplöv, jag tror han darrade med.

Jag avlivade laxen med ett par slag av priesten. Då jag skulle ta ut draget ur munnen fick jag nog min förklaring på varför kampen inte blev så lång, draget satt under tungan på laxen, har hört att kamplusten avtar rejält då. Det var ju som sagt varmt denna dag och en stor lax vill man ju inte riskera att den ska förstöras av värmen. Nu får vi packa ihop och köra hem igen, sa jag till min familj som inte hade fått ihop sin utrustning.

Det blev inget slöande på filtarna, inget fika, bara packa ihop. Vi kör hem till mina kompisar sa jag, det här måste dom få se och höra. Dom hade inte kommit hem än när vi kom dit, då väntar vi en stund. Efter ett tag, det tog väl en 10 minuter innan dom kom inåkande på uppfarten, dom hade varit och handlat, då stod jag på förstutrappen med laxen i näven. Det var två killar som blev långa i synen. Dom fick plocka fram våg och måttband eftersom jag inte hade det med mig. 104 cm lång och 11,5 kg vägde den blanka fina majlaxen. Sen körde vi hem, jag nöjd och lycklig resten av familjen inte lika glada och lyckliga. Det blev fika hemma. Sen dess har jag aldrig fått med mig min familj på en fisketur, trots att det är så lugnt och avkopplande att fiska.

Skrivet den 1 februari 2004 av Crille.

upp